Idag är det exakt ett år sedan min älskade vän Jessica Kowalska omkom i en tragisk olycka i Stockholm förra året. Jessica blev påkörd av en lastbil när båda två skulle svänga höger i en korsning i centrala Stockholm, lilla hon på cykel var chanslös. Hon var inte alls stor, knappt 1,57 meter över marken. Den tjejen hade ALLT! Nu menar jag verkligen allt. Hon var makalös vacker, hennes leende kunde hon charma vem som helst med. Jag får inte glömma bort hennes inlevelse i berättelser, hennes galna upptåg och en tjej det bara ryker om. Inget var omöjligt för henne. Hon lyckades med det mesta, var (är) älskad av alla. Varför just denna fantastiska tjej som hade stora planer på att erövra världen? Jag är 100% säker på att hon om nån skulle lyckas med det! Hon hade sina drömmar att lyckas som skådis. Jessica var med i en hel del uppsättningar och gick teaterutbildning i Stockholm. Hon var duktig och kämpade redan som 16-åring för det hon brann för. Jag har aldrig träffat nån som ger sig faan på saker och går sin egen väg utan att påverkas av andra. Jag har alltid sett upp till Jessica, velat haft den glöden och utstrålning som bara hon kunde ha. Det är det som är så sorgligt att hon togs ifrån oss alla. En reko tjej som ville göra världen till det bättre. Hon var engagerad i sin familj, sin livskamrat och sina vänner, framför hennes eget välmående.
Jag fick äran att lära känna henne som 16-åring fast vi är från samma stad från början. Men det var inte förens vi båda lämnade vår hemstad för våra drömmar att bli skådisar som vi lärde känna varandra. Ödet att vi kom grannar är ju oxå märkligt! Det var en sjukt rolig tid vi hade i gymnasiet...hahahahahhaa! Efter skolan var över åkte Jessica till Dublin för att jobba, helt på egna ben, tjejen var så jävla stark! Japp...moa kom efter med en rad andra vänner och jag spenderade en tid i Dublin med Jessica. Jag har aldrig haft tråkigt i hennes sällskap och en fras som hoppade ur hennes mun var...
- Låt ALDRIG en kille hindra dig för det du vill göra!
Det är så sant som det var sagt. Man borde ha följt det bättre ;) Men icke man har varit så klok.
Trots hennes resande från städer ect så har man alltid, på ett eller annat sätt hållit kontakten med henne. Man kunde ringa och checka läget efter ett halvår och allt var precis som vanligt. Det är sann vänskap. Att tiden har stått stilla och allt är precis som vanligt. Jag har några sådana vänner kvar som jag håller av av hela mitt hjärta. Jag vet att de alltid finns där vad som än händer. Det gör mig varm inombords.
Jag är lite nere en dag som denna och jag försökte hitta vart hon ligger på kyrkogården idag för att hälsa på henne. Men det blev inget med det =( Jag ska snart hitta! Fast allt är tragiskt med allt detta så kan jag inte sluta att dra på smilbanden, jag hör nämligen hennes härliga skratt ekandes! Vilket härligt skratt hon hade! Så....tjejen har gjort starka spår i mitt hjärta som jag alltid kommer att ha med mig. Så tack gumman...för all tid vi fick! I love you!
( Bilderna är från 2001 tror jag och det är Jessica, jag och Matias när vi partade loss i Örebro en sommar)
Tänk vad allt kan gå snabbt, säg till de du älskar att du älskar dom, man vet aldrig när livet tar slut!
Så...mamma och mina syskon och mina vänner... JAG ÄLSKAR ER!
Take care!
LÖÖÖVE
//Jessica
Jag vet...så himla jobbigt. kram