Vilken underlig känsla. Nu är det verkligen över med Johan. Det finns inget mer att hämta. På ett sätt är det en underbar känsla att känna sig fri och att jag berättade att jag varit med en annan. Skönt att ha berättat det fast jag visste innan att DÅ skulle det inte finnas en chans i världen att vi skulle kunna försöka igen. Så mina funderingar på varför jag sa det måste nog vara att jag ville få ett avslut på denna eviga karusell. Det var kanske det jag behövde höra för att komma vidare och släppa taget efter 9 månader lång kamp på vad som kommer hända mellan oss. Men nu, är det över. Jag ska inte känna nån ångest längre eller känna nån skuld. Jag har inte gjort nått fel direkt. Jag valde att gå vidare och inte vänta på tills Johan skulle få ur sig något vettigt svar. Jag tycker jag förtjänade att få veta vad som rörde sig i hans tankar och funderingar och inte hålla mig på sträckbänken så lång tid som han ändå gjorde. Men det är inget jag tänker gå och älta och nu är det som det är. Kan inte få saker ogjorda och finns ingen anledning att grubbla vidare på det heller. Som han sa tidigare idag, vi har inget mer att säga till varandra. Det är nog sant. Jag får se det possitiva som vi hade och han kommer alltid ha en plats i mitt hjärta. Vi har sårat varandra så mycket så att bryta totalt är nog det enda rätta. Jag förtjänar att må bra och vara lycklig, jag ska kravla mig upp ur träsket och blicka framåt. Den rätta mannen finns där, nånstans. Man ska bara hitta honom! En gång i tiden var det vi, dessa bilder ligger mig varmt om hjärtat och har fina minnen med sig =)
Tack Johan för alla år tillsammas och du var min största kärlek, någonsin.
Haa duu!
/Jessica *Pustar äntligen ut*