Johan-är HAN värt det?

publicerat i Dagbok
Nu har jag gnakt sönder min själ fullständig. Jag fattar inte varför jag sårar mig själv precis hela tiden. Det får vara bra nu. Jag står inte ut längre, min ångest över Johan blir alltmer påfrestande. Jag tänker komma bort från ångesten som har, dumt nog kommit mer tätt. Somliga säger att jag är i en deppression, eller är på go väg dit. Ja, det kan nog stämma. Måste göra nått åt det nu innan det går helt åt pipan. Ikväll har jag gråtit. Det är inte speciellt ofta jag gör det, det brukar kännas bättre efteråt men helt ärligt så känns det mer jobbigt.  Jag vet inte riktigt vad jag och Johan hållit på med på sistonde. Alla dessa påfrestande samtal som aldrig leder till nått. Samma saker dras upp om och om igen, jag har inte fått bearbetat klart, jag har inte fått alla svar jag söker. Jag tar inte till mig allt han säger, det känns inte helt riktigt. Jag vet inte om han är ärlig med hans svar, varför skulle han, varför skulle han inte? Jag tror jag börjar bli smått galen, detta vill jag inte känna. Jag avskyr svaret "JAG VET INTE". Vad kan man gå på då, bygga på? Förrvirrad av det mesta, besviken på mycket, sårad väldigt djupt. Undra om han riktigt förstår som han säger han gör. För mig känns det inte som jag når fram till han. Något stort är ivägen som jag inte har klarat av att komma igenom. Han är underlig, svår och inte den jag vart kär i. Kommer han någonsin bli den Johan han en gång var? Helt ärligt, sorgligt men jag tror inte han blir samma person. Unbrändheten har tagit enormt mycket från den han var och fått andra kvaliteer på gott och ont. Det är något som är svårt att se, ta del av, det stämmer inte in, så frustrerande. Jag tror inte jag känner den nya Johan, vill jag ens känna han med vetskapen om vem han var innan? Varför är jag så förbaskat dum och fortsätter vara destruktiv när inget jag säger eller gör hjälper? Det krävs två att dansa tango, tydligen har jag missuppfattat det fel, jag är ensam. Jag klarar inte längre av det mer, jag går tydligen bara neråt istället för att komma uppåt. Det är inte det som är meningen.

Som många kloka vänner säger, är det värt denna pina och smärta? Nej, inte alls värt att få känna såhär. Jag har ju valmöjligheter, jag väljer alltid fel. Jag har kommit över det med hans fotande som jag aldrig för några månader sen skulle drömma om att göra. Men jag är här nu, underbart för det mesta. Idag fick jag ytterligare bakslag och satt mest och darrade och skakade som ett asplöv. Ytterligare en FAN (Fine art nude) session på gång. Den biten att han fotar nakna kvinnor känns inte okej, det är ett helvete, ångest som inte ens går att förklara. Han har alltid vetat om att jag inte skulle uppskatta om han skulle fota naket/underkläder när vi var ihop, och då fotade han inga modeller heller. Då man inte hade den vetskapen att han skulle börja fota modeller när det tog slut men att sträcka sig att fortsätta ta FAN är upprörande. Det känns som bestraffningar. Det kan jag inte ta, det är så svårt att hantera och det gör mig så svag. Min ömma punkt han klämmer på då och då. Det gör förbaskat ont i mitt hjärta, jag vill skrika ut den förtvivlan, sorgsenhet. Det är mer än vad jag klarar av, nu iallafall. Jag ringde upp han när jag fick reda på att han ska köra en sån session imorgon. Jag var enormt ledsen, denna förtvivlan att inte kunna påverka hans val att avstå gjorde mig spyfärdig och illamående och det snurrade i skallen. SNÄLLA GÖR DET INTE, bad jag! Jag pallar inte en gång till, varför måste han göra det IGEN och IGEN? Utvecklas som fotograf, fine, det tar jag. Det börjar kännas mer som ett behov snarare som att utvecklas. Säkerligen orättvist sagt, kanske inte är så, det är säkerligen inte så MEN DET ÄR SÅ MINA KÄNSLOR ÄR! Jag kan inte bara ändra på det hur som helst. Det går bara inte att intala mig själv att det är rent fotomässigt, strävan efter bra bilder. Gör det med kläder på! Åååhhhh faan att känna såhär. Löjlig och patetsik..säkert sant det med, det går väl över det med med tiden. Hoppas mina känslor gör det med för detta kallande levende tänker jag deffinitft inte besitta mig i!

Näe, hoppet är släckt och när man inte kan få svar så är det sårande och kränkande och jag tänker inte hålla mig fast vid att DET ÄR INTE HELT KÖRT MELLAN OSS. Nu har det nått min gräns. Varför ska jag försöka lappa ihop nått när han inte kan göra den minsta lilla uppoffringen att avstå att ta FAN bilder? Vi är inte ihop, jag har inte rätten att säga vad han får och inte får göra. Komiska med att jag önskar att han inte ska ta sånna bilder så har han mage att säga till mig att jag inte ska ha sex med någon annan! Varför skulle jag avstå från det hur länge som helst när han inte ens är förmögen att få ur sig ett vettig svar vad han vill med mig! Han gör sina val och trotsar mig och fortsätter ta FAN bilder, med vetskapen mycket väl hur dåligt jag mår över det. Det kallar jag kärlek det. Jag försökte iallafall att få honom avstå, mer kan jag inte göra. Men kräv inte att jag ska vara trogen när jag inte är tillsammans med dig.
Näe...det är inte värt det. Det är inte värt att må så dåligt över en person som är förbaskad enkelriktad och bara tänker på sig och sin extrem besatthet av sin hobby. NU ÄR DET BRA! punkt!

/Jessica


Kommentera inlägget här :